Ängen (den "naturliga" slåttermarken) intar en särställning i svensk natur och naturvård. Den är vår arttätaste biotop och den har varit dödsdömd i mer än hundra år! Varje återstående äng är en omistlig klenod som måste bevaras. Ängen är ett stycke fantastisk svensk natur som bonden och hans kreatur gjort ännu värdefullare. En kvadratmeter äng kan innehålla 25-55 kärlväxtarter, varav en, två, tre kanske fyra är hotade arter. Till ängens träd kan 500-1.000 olika växt- och djurarter vara knutna. Denna mångfald står och faller med hävden. Ängen hyser dock inte någon art som inte också finns i andra växtsamhällen. Skapandet av halvöppna gräsmarker utsirade med lövträd och -buskar har inneburit att havssträndernas och klipphyllornas öppenmarksarter kommit att leva ihop med lövskogens halvskuggearter. Denna naturligt betingade artrikedom och arttäthet har bonden ytterligare förstärkt genom en kontinuerlig mångformig hävd. Det är detta tusenåriga samspel mellan natur och kultur som skapat lövängen, den i mångas tycke största klenoden i det svenska landskapet.
Ängarna brukar indelas i två huvudtyper, sidvallsängar och hårdvallsängar ("lövängar"). Ordet "vall" betecknar själva grässvålen. Sid eller sidd kommer från ett ord som betecknar lågliggande mark som står i kontakt med en fluktuerande grundvattennivå, t.ex. kärr och mader. Hårdvallen har inte denna grundvattenkontakt. Du kan gå torrskodd hela vegetationsperioden på hårdvallen men inte på sidvallen. En mellanställning intar de många ängar som ligger på sluttande mark med rörligt markvatten som långsamt sipprar längs sluttningen. Ibland beskrivs dessa som hårdvallar ibland som sidvallar. Sidvallsängarna är våra äldsta ängar och uppstod förmodligen kring järnålderns mitt. Hårdvallsängens ålder är också oviss men den har funnits åtminstone sedan övergången mellan vikingatid- medeltid. Sidvallsängen finns över hela vårt land men har haft särskilt stor betydelse i Norrland beroende på de vidsträckta myrområdena och frånvaron av ädellövträd. Hårdvallsängen är alltså både yngre och mer begränsad i sin utbredning än sidvallsängen. Eftersom den inte som sidvallsängen gynnas av stor och kontinuerlig tillförsel av vatten och växtnäring kräver den närvaron av ett träd- och buskskikt, helst av ädellövträd, för att vara uthållig ur växtnärings- och produktionssynpunkt. I takt med 17- och 1800-talens överexploatering av hårdvallsängarna minskade träd- och buskskikten i vissa regioner. När slåttermaskinerna infördes i slutet av 1800-talet och nittonhundratalets början genomfördes en kampanj för träd- och buskfattiga ängar. Ängarnas avkastning försämrades därmed drastiskt och bönderna tvingades överföra många ängar till betesmarker. Speciellt i Norrland- men också i övriga delar av landet- skapade bonden sinnrika däm- och översilningsängar för att utnyttja det näringsrika och relativt syrerika vattnets stora positiva effekt på ängsproduktionen. I Skåne utvecklade bonden s.k. skottskogar och stubbskottsängar som utöver hö och löv producerade klenved till hägnader, vedbrand m.m.
I självhushållets jordbruk, ända fram till handelsgödselns genombrott var åkerbruk och boskapsskötsel två lika viktiga och självklara beståndsdelar och ängen födde både boskapskötseln och åkerbruket. Ju mer ängshö och löv bonden hade desto fler kreatur kunde han ha på stall över vintern och ju fler kreatur han vinterfödde desto mer gödsel fick han. På så sätt var ängen motorn både för boskapsskötseln och åkerbruket. "Ängen är åkerens moder" konstaterade lanthushållaren Schering Rosenhane redan på 1600- talet.
Kunskapen om ängshävden har varit framtagen och sammanställd sedan mer än ett halvsekel. Den nya och spännande kunskap som nu i rask takt kommer fram rör främst den biologiska mångfalden i ängen. Och det är främst träden i ängen som sätts i fokus för mångfalden och dess bevarande. Ny forskning har ytterligare förstärkt bilden av träd- och buskskiktets betydelse. Främst i sydvästra Sverige har dock funnits trädlösa hårdvallsängar under delar av 17- och 1800-talet. De utgör emellertid ofta överexploaterings- och degenerationsfaser med begränsat värde. Lövängen utgör däremot den normalt optimala ängstypen såväl beträffande biologisk mångfald som kulturhistoriskt värde. Största orsaken till detta är förmodligen lövängens variation av öppna-halvskuggade partier samt koncentrationen av lövträd och främst då ädellövträd. Denna struktur är gynnsam för insekter, fåglar, ljusälskande öppenmarksarter samt en stor del av lövskogens arter. Till detta kommer betydelsen av de hamlade träden. Hamlade träd blir ofta mycket gamla, äldre än icke hamlade trädindivid av samma trädslag.
Senast uppdaterad: 2003-11-30Källa: Svenska Naturskyddsföreningen, Fakta 28 Juni 1999