Äng och hage

Fram till mitten av 1700-talet expanderade ännu gräsmarkerna i vårt land. Därefter ställde den dramatiska befolkningsökningen i vårt land successivt allt större krav på åker. Artonhundratalets s.k. agrara revolution var plogens och åkerns revolution. Ängarna plöjdes allt oftare upp till åker samtidigt som kreaturens vinterfoder började att odlas som insådda vallar på åkermark. Detta innebar en dödsdom för ängen. Efterkrigstidens agrara revolution som ännu pågår påskyndar och fullföljer 1800-talets utveckling. Det är ingen självklarhet att en enda kvadratmeter ängs- eller hagmark finns kvar i svenskt jordbruk några decennier in på tjugohundratalet! Miljöstödsprogrammet har inneburit en mycket kraftig ljusning för ängarnas situation men är- åtminstone i nuvarande form- ingen garanti för ängarnas framtida fortlevnad. Ängen var under självhushållets tid en dominerande del av ett funktionellt och dynamiskt odlingssystem och upptog mycket stora arealer i landskapet. Dagens äng återstår endast som ett isolerat fragment i landskapet, lösryckt ur sitt sammanhang i tid och rum. Härtill kommer en negativ miljöpåverkan från omgivningen, luftföroreningar, gödselpåverkan m.m. som hotar att utplåna de sista ängsresternas biologiska värden.

De viktigaste hoten:

Upphörd hävd med följande definitiva igenväxning är givetvis det största hotet mot ängen.
Slappnande hävd, felaktigt utförd hävd eller begränsning till enbart slåtter är på sikt ett mycket allvarligt hot mot ängens värden (som tidigare nämnts behöver dagens hävd i de allra flesta fall förbättras kraftigt).
Det atmosfäriska kvävenedfallet överstiger i södra och delar av mellersta Sverige den kritiska belastningsgränsen för ängar, till detta kommer också röjningsgödslingseffekten vid röjning i näringsrika ängar.
Invasionen av oönskade arter i ängen; kombinationen av kvävenedfallet, slappnande hävd och frånvaron av efterbete samverkar till att skapa mycket gynnsamma möjligheter för invandring och spridning av oönskade arter i ängen.
För kraftig eller på annat sätt felaktig röjning och gallring i ängens trädoch buskskikt.
Ängarnas isolering och fragmentering; dagens ängar ofta bara en liten resterande del av den ursprungliga ängen, dessutom oftast isolerad med långt avstånd till närmsta äng, leder spridningssvårigheter och på sikt genetisk utarmning. Faktorer som påverkar ängen negativt utan att vi f.n. kan precisera de exakta konsekvenserna är dessutom:

• försurning,
• marknära ozon,
• förmodad brist på pollinerare.

Floran och igenväxningen

Diagrammet på nästa sida visar konsekvenserna för fältskiktfloran av en drygt 20-årig igenväxning av slåtterrespektive betesmark. Slåttermarken, som ligger i Skattlösberg i Dalarna, analyserades 1949 (Hugo Sjörs) och därefter på nytt efter 25 års spontan igenväxning, 1974. Mer än hälften av ängens arter hade försvunnit! Artantalet hade reducerats med ca 40 procent, eftersom några arter tillkommit. Staplarna för betesmark visar en jämförelse mellan gamla och välhävdade björkhagar och sådana som vuxit igen under ca 20 år. Båda typerna är från Bråbygden (Oskarshamns kommun). Artförändringen är av samma storleksordning som i de igenväxande slåttermarkerna. Igenväxningen har i båda fallen inneburit att:

• sällsynta arter har slagits ut,
• växtsamhällen har slagits sönder,
• ett stort antal allmänna arter har minskat drastiskt i utbredning och frekvens,
• artantalet har minskat med 40 - 60 procent,
• ett antal arter, ofta av ruderatkaraktär, har tillkommit.

Floran och kvävet

Effekten på floran av kvävegödsling och kvävenedfall är mycket genomgripande:

• artantalet reduceras mycket kraftigt, ofta med 50-70 procent,
• ängens karaktäristiska växtsamhällen slås sönder,
• ett fåtal högvuxna och kvävegynnade arter tar över och skuggar ihjäl samt konkurrerar ut merparten av den lågvuxna ängsfloran,
• en förskjutning sker mot relativt sett allt fler gräsarter och allt färre örter.

Källa: Svenska Naturskyddsföreningen, Fakta 28 Juni 1999